Den som väntar på något gott.

Snart så är jag äntligen tillbaka på banan efter nästan tre veckors sjukdom. Jag saknar alla vardagsrutiner. Jag saknar jobb, träningen, kosten och den vanliga sömnen. Dom här veckorna har varit gräslig om man utgår från det vanliga. Har inte kunnat gjort ett skit. Förslappad i både kropp och knopp är vad jag känner mig nu. Hatar den känlsan. Däremot älskar jag att jag har fått spenderat så mycket tid med bästis och bebis. 
 
Har nu på morgonen suttit och försökt planerat om mina mål och delmål med träningen och kosten med tanke på att allt förstördes när jag blev sjuk. Och nej, jag dietar inte överhuvudtaget. Med tanke på att jag är så sjukt kräsen när det kommer till mat så är det svårt för mig att ändra kost. Jag äter istället lite av varje i väldigt små portioner och håller istället koll på det dagliga kaloriintaget. Hur mycket jag borde äta varje dag för att få en långsam och stabil viktnedgång som håller i längden. Jag älskar det och ibland unnar jag mig faktiskt en unnardag också. Och även fast jag har unnardag så försöker jag ändå hålla mig inom kaloriramen. Ibland spricker det, men man får ju inte glömma bort att leva imellan åt heller. Och skulle jag känna att jag vill ta mig ett eller två glas vin en lördagkväll så tänker jag faktiskt göra det. 
 
Ikväll ska det hälsas på ute hos mamma. Äldsta lillebror fyller nämligen 18 år på söndag så vi tänkte fira han lite ikväll med släkten på mammas sida. Helt otroligt att min lilla lilla lillebror blir hela 18 år. Vart tar tiden vägen? Jag börjar verkligen bli gammal. Jag som tyckte att jag själv nyss blev arton. 
 
 


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0