Även den starkaste bryter ihop.

Bland det absolut värsta jag vet är när någon annan i min närhet mår dåligt. När man ser förändringen så markant och man vet inte vad man ska göra. Vad man ska säga, vad man borde säga. På vilken nivå. Det beror ju givetvis på vem personen är för det skiljer mellan person till person. 

Men den här situationen tycker jag är lite svårare än så. När man inte mycket kan säga. När man försöker finnas där men det är som att prata med en vägg. När man märker hur personen i sig inte längre är sig själv. När personen i sig är så frånvarande att det låter som att hen inte ens vet vad hen svarar på i en konversation. Men samtidigt vet jag hur lätt det är att stöta bort sina närmsta när man mår som sämst. Många människor är så, även jag själv kan vara så. Och ärligt talat så tror jag att vi alla är så någongång. 

Men det allra jobbigaste med det är att försöka att inte ta åt sig av det hela. Vilket jag är expert på att göra. Jag vet att personen i sig inte vill någonting illa men ändå kan man inte skaka bort känslan av att man inte duger. Jag vet egentligen att denne inte alls känner så men inbillningen i mitt huvud vägrar försvinna hur mycket jag än försöker brottas med den. Det gäller bara att försöka se förbi en massa plan och fokusera på hur mycket det faktiskt ligger i bakgrunden till att det faktiskt är som det är nu. Men det ska bli bra, snart hoppas jag. Jag saknar ditt vanliga jag! 

När du smyger dig på.

Och mitt upp i allt kommer du in och rör om i grytan. Som om att jag inte redan har tillräckligt. Jag kan inte riktigt sätta finger på vad det är som håller mig kvar. Även fast jag är livrädd får du mig att känna det största lugnet. Du får mig att le utan att ens behöva säga något. Och i din närhet tappar jag fokus från allt annat. Samtidigt som du väcker känslor som det var längesedan jag kände så kan jag inte låta bli att bli galen. Du gör mig galen, du får mitt tålamod att prövas tio gånger om, och du vänder hela min värld upp och ner på bara några få sekunder direkt jag ser dig, hör din röst eller bara tanken av dig. 
 
Jag har varit ensam alldeles för länge. Bekvämligheten av att vara ensam har satt sina spår. Det kanske är helt normalt att känna denna uppgivenhet vid den här tidpunkten. Som sagt, det var ju trots allt längesen jag kände något överhuvudtaget. Klart man glömmer bort längs vägen.
Pusselbiten faller säkert på plats vid rätt tidpunkt. 
 
 

En inre önskan.

Jag har märkt att jag har blivit hemskt dålig på att berätta saker för mina närmsta. Jag har aldrig haft problem med det förut. Har aldrig haft problem med att erkänna när jag mått dåligt och att något ligger över mig. Numer visar jag hellre ett falskt leende istället för att erkänna något. Frågan är om det har något att göra med att jag faktiskt vet varför jag började må såhär i grund och botten och att jag har svårt att acceptera situationen som den är?
Det råder inga tvivel om att det finns tusen frågor i skallen som aldrig kommer få sina svar hur mycket man än dividerar fram och tillbaka. 
 
Och den personen som jag faktiskt har berättat det hela för tror jag inte ens tänker på att det fortfarande hänger över mig. Jag vet att det har hänt så mycket mer under tiden som dessutom har skett nyligen som kanske har gjort att man inte tänker på att det innan faktiskt fortfarande tynger. Men jag klandrar ingen. Jag har alltid stått själv och alltid fått stötta mig själv. Kan bero på valen jag gjort längs vägen men ibland åtminstone någon gång skulle det vara skönt om någon kunde se rakt igenom mig. Någon som kunde ställa mig mot väggen så jag slipper fly. 

Nytt år, ny start.

Kände att det var dags att börja skriva av sig igen. Jag tänker inte sitta här och rabbla upp allt som har hänt sen sist utan jag kommer börja på en helt ny kula. Känner att man ibland har alldeles för mycket inom sig så man måste släppa på trycket. Och vad är inte bättre än att få skriva av sig då? 
Däremot så finns det en stor chans att jag kommer att lösenordsskydda bloggen igen. Jag tycker nämligen inte att vem som helst ska kunna ta del av vad jag känner, vad jag kommer kasta skit över och mycket mer. Den här gången skriver jag enbart för min egna skull. För att jag ska kunna bearbeta allt som ligger över mig och för att jag skall kunna älta med mig själv fram och tillbaka. För allting är verkligen fram och tillbaka nu. I ena sekunden är allt toppen och man nästan svävar på moln och sekunden senare helt tvärtom. Ja jag känner mig som ett vandrade vrak. Jag känner mig nog bara inte som ett, utan är ett också.
 
 
RSS 2.0