Även den starkaste bryter ihop.

Bland det absolut värsta jag vet är när någon annan i min närhet mår dåligt. När man ser förändringen så markant och man vet inte vad man ska göra. Vad man ska säga, vad man borde säga. På vilken nivå. Det beror ju givetvis på vem personen är för det skiljer mellan person till person. 

Men den här situationen tycker jag är lite svårare än så. När man inte mycket kan säga. När man försöker finnas där men det är som att prata med en vägg. När man märker hur personen i sig inte längre är sig själv. När personen i sig är så frånvarande att det låter som att hen inte ens vet vad hen svarar på i en konversation. Men samtidigt vet jag hur lätt det är att stöta bort sina närmsta när man mår som sämst. Många människor är så, även jag själv kan vara så. Och ärligt talat så tror jag att vi alla är så någongång. 

Men det allra jobbigaste med det är att försöka att inte ta åt sig av det hela. Vilket jag är expert på att göra. Jag vet att personen i sig inte vill någonting illa men ändå kan man inte skaka bort känslan av att man inte duger. Jag vet egentligen att denne inte alls känner så men inbillningen i mitt huvud vägrar försvinna hur mycket jag än försöker brottas med den. Det gäller bara att försöka se förbi en massa plan och fokusera på hur mycket det faktiskt ligger i bakgrunden till att det faktiskt är som det är nu. Men det ska bli bra, snart hoppas jag. Jag saknar ditt vanliga jag! 


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0