En inre önskan.

Jag har märkt att jag har blivit hemskt dålig på att berätta saker för mina närmsta. Jag har aldrig haft problem med det förut. Har aldrig haft problem med att erkänna när jag mått dåligt och att något ligger över mig. Numer visar jag hellre ett falskt leende istället för att erkänna något. Frågan är om det har något att göra med att jag faktiskt vet varför jag började må såhär i grund och botten och att jag har svårt att acceptera situationen som den är?
Det råder inga tvivel om att det finns tusen frågor i skallen som aldrig kommer få sina svar hur mycket man än dividerar fram och tillbaka. 
 
Och den personen som jag faktiskt har berättat det hela för tror jag inte ens tänker på att det fortfarande hänger över mig. Jag vet att det har hänt så mycket mer under tiden som dessutom har skett nyligen som kanske har gjort att man inte tänker på att det innan faktiskt fortfarande tynger. Men jag klandrar ingen. Jag har alltid stått själv och alltid fått stötta mig själv. Kan bero på valen jag gjort längs vägen men ibland åtminstone någon gång skulle det vara skönt om någon kunde se rakt igenom mig. Någon som kunde ställa mig mot väggen så jag slipper fly. 


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0