När du smyger dig på.

Och mitt upp i allt kommer du in och rör om i grytan. Som om att jag inte redan har tillräckligt. Jag kan inte riktigt sätta finger på vad det är som håller mig kvar. Även fast jag är livrädd får du mig att känna det största lugnet. Du får mig att le utan att ens behöva säga något. Och i din närhet tappar jag fokus från allt annat. Samtidigt som du väcker känslor som det var längesedan jag kände så kan jag inte låta bli att bli galen. Du gör mig galen, du får mitt tålamod att prövas tio gånger om, och du vänder hela min värld upp och ner på bara några få sekunder direkt jag ser dig, hör din röst eller bara tanken av dig. 
 
Jag har varit ensam alldeles för länge. Bekvämligheten av att vara ensam har satt sina spår. Det kanske är helt normalt att känna denna uppgivenhet vid den här tidpunkten. Som sagt, det var ju trots allt längesen jag kände något överhuvudtaget. Klart man glömmer bort längs vägen.
Pusselbiten faller säkert på plats vid rätt tidpunkt. 
 
 


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0