kan det bli värre?

hur länge ska detta behöva hålla på? det har hållt på i flera år och jag orkar inge mer, jag har försökt hållt kontakten och jag ringer flera gånger i veckan, jag frågar hur du mår, vad du gör och inte bara det, jag har försökt med det mesta men vad har jag fått ut av det? jag vet inte ens hur många år sedan du ens frågade hur jag mådde eller visade att du bryr dig om mig överhuvudtaget.. det börjar bli skapligt ledsamt att ständigt få ditt ovänliga bemötande och gnäll och behöva vara ledsen efter varje gång man pratat med dej.. ibland undrar jag ens om det är värt att fortsätta prata med dej och det gör ändå ont i mig att ens behöva tänka den tanken med tanke på att det är någonting jag absolut inte ska behöva tänka på..
ibland undrar jag verkligen om man verkligen är värd att få ta så mkt skit och få ha sådan otur som jag har haft.
du är en av dom människorna som ska kunna finnas där till hands oavsett vad saken gäller och kan inte du ändra på dig så känns det inte som om jag behöver dej överhuvudtaget, det räcker redan med att jag har mist en av dom som har funnits närmast inpå mitt liv och det gör ont nog och det känns inte bra att ens behöva säga det här med det gjorde ondare att mista den människan än vad det kan göra om jag mister dej och har det gått så långt så undrar jag samtidigt vad som finns kvar överhuvudtaget, jag är inte den ända som känner detta och det vet du om, du har gjort dina misstag och snart har du bara en kvar i ditt liv möjligtvis två eftersom en inte kan stå upp i mot dig utan är för svag för att ens våga säga vad den tycker om allt..

det är bara några månader sen jag miste den människan som stått mig närmast dom senaste åren och vad jag inte vetat förrän nu är att jag mist den människan som känt mig mest och den människan jag kunnat pratat med om allt oavsett vad det har handlat om.. jag är fruktansvärt glad idag över att den här människan har ett nytt liv med en ny person och är lyckligare än vad han har varit tidigare och jag hoppas att han alltid kommer vara det, men kan fortfarande inte neka till att det är jobbigt att inte ha honom att prata med längre, han är ändå den som visat har brytt sig mer än någonsin.. att han har funnits där har betytt så otroligt mkt mer än vad jag själv vetat av, hans vänskap hade betytt mkt i dessa lägen men inte ens efter så pass lång tid är det värt.. i guess i can´t blame him!

hur kan allt ha slutat såhär? ibland önskar man att man kunde få ha det som alla andra..
sorgligt nog att behöva säga det...


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0