Det kan vara svårt att behöva inse sanningen.

Jag har alltid brytt mig mer om alla andra än mig själv. Jag struntar fullständigt i hur jag själv mår huvudsaken mina när och kära har det bra. Det har alltid varit det viktigaste för mig. Jag lyssnar gärna när det behövs och ger gärna några goda ord även fast jag förmodligen är den sista som borde ge råd till andra.
Nu har det kommit så långt att jag inte längre orkar vara den som kämpar för alla andra, jag orkar inte vara den som jämt ska höra av sig. När man bara ger och ger men inte för något tillbaka så dör det liksom ut i längden.
 
Det känns verkligen som jag tappade bort hela mig själv när jag förlorade den människan som jag verkligen ser upp till. Eller ser upp till kanske är fel ordval. Men den bästa människan som jag någonsin lärt känna. Den bästa vännen som man kan tänka sig ha. Det har inte spelat någon roll om vi inte har pratat med varandra på flera veckor så har det fortfarande känts som om det vore igår när man väl pratade. Hon som alltid har funnits där och lyssnat oavsett vad det har varit. Hon som verkligen har fått lärt känna en ut och innan och som har varit den som man verkligen har delat allt med.
Man kan dela mycket med vänner, men det är väldigt få som man delar allt med.
Jag skulle kunna upprepa samma sak 30 gånger utan att hon ens skulle lessna för jag vet att hon skulle lyssna och komma med kloka ord tillbaka som skulle få en att må bättre. Även hon är en sådan person som ser till att alla andra har det bra och ibland glömmer bort sig själv.
 
Så ibland kanske det är tillåtet att vara självisk? Ialla fall när man märker själv hur dåligt man börjar må. När man känner att man inte är sig själv längre. Då kanske det är tillåtet att försöka kämpa för sig själv än för andra? Men bara för att man kanske gör det betyder inte det att man ger upp hoppet om andra.
 
Jag saknar min bästa vän varenda dag, varenda minut, varenda sekund. Men det tar emot att behöva erkänna för sig själv att hon förmodligen inte saknar en tillbaka.


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0