Allt för vår vän.

Idag var det begravning för Emils pappa. Jag har bara varit på en begravning tidigare och den minns jag inte så mycket av. Det var för min farmor och jag minns inte mycket av henne heller. På så vis blev jag så sjukt nervös när vi kom utanför församlingslokalen där det skulle hålla till. Tack och lov för att det inte var i en kyrka. Det kändes som om att jag blev helt stum där ett tag innan det skulle börja, när jag försökte röra mig fick jag kämpa emot för att inte springa och spy. Jävligt konstig känsla var det. MEN, jag är glad för att jag följde med. 
Tårarna var väldigt svår att hålla tillbaka idag och till slut fick det brista. Tycker det är så oerhört jobbigt att se ens nära bli/vara ledsen. 
 
Ikväll går vi ut och äter tillsammans och håller ihop som riktiga vänner skall göra. 
 
 


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0